Grafisk teori

Mekanisk punktförstoring innebär att den runda och fina rasterpunkten får en ojämn kant och större yta, och uppstår först och främst i tryckmomentet.

I offsettryckning pressas färgen i rasterpunkterna ut vid två tillfällen. Först när färgen överförs från tryckplåten till gummiduken på offsetcylindern och sedan när färgen trycks på pappret. Saker som påverkar mekaniska punktförstoringen är:

• färgfilmens tjocklek
• tryckets hårdhet
• balans mellan färg och fukt
• färgegenskaper
• tryckhastighet
• papprets ytråhet och uppsugningsförmåga
• friktion
• temperatur
• gummidukens hårdhet
• hyssning, dubblering och smetning

Rasterpunkternas storlek påverkas även vid tryckplåtsframställning med film. Användandet av negativ film bidrar till punktförstoring vid plåtexponeringen och positiv film ger punktförminskning.

Optisk punktförstoring är någonting som uppstår vid betraktning av en tryckt bild. Den uppkommer på grund av att ljus inte enbart reflekteras på pappersytan, utan även inifrån pappret. Om ljus som är riktat mot en tryckt bild går in i pappret på en otryckt yta kan det byta riktning flera gånger i pappersämnet. Om ljuset reflekteras tillbaka genom en otryckt del av pappersytan sker det obehindrat.

Om ljuset däremot försöker lämna pappret via en tryckt yta blir det försvagat och punktförstoring uppstår. Det går kort och gott att säga att optisk punktförstoring är den tryckta punktens skugga, vilken gör bilden mörkare.

För att ge tryckta bilder korrekt utseende vid reproduktion måste trycket kompenseras för punktförstoringens inverkan. Det görs genom att originalbilden, med känd storlek på bildpunkterna, återges under samma förhållanden som den slutgiltiga reproduktionen kommer att ske. Den tryckta bildens storlek på bildpunkterna mäts och jämförs med originalbildens storlek på respektive bildpunkter. Det går då att se hur mycket tonvärdena i originalbilden måste minskas, för att sedan ge en så korrekt reproducerad bild som möjligt. För att lättare illustrera punktförstoring går det att fram en punktförstoringskurva. Det går då att se att tonåtergivningen vid reproduktionen är olinjär, vilket betyder att det blir olika mycket punktförstoring för olika tonvärden. Det går på punktförstoringskurvan även att se vilket tonvärde som skall anges för respektive ton, för att rätt kompensation ska kunna göras.

Viktigt att komma ihåg är att så fort återgivningsmetoden förändras, eller något av de ingående ämnena byts ut, måste ny kompensation göras.

Nämnas bör också att punktförstoring inte enbart är en nackdel. Den ökar faktiskt färgomfånget och antalet återgivningsbara gråskaletoner, då det skapas fler storlekar på rasterpunkterna, än de som stegvis skapas vid rastreringen.

I avdelningen Färglära kan ni bland annat läsa om färgupplevelse, metamerism, CIELAB och färgreproduktion.

Färg existerar egentligen inte. Det är en sinnesförnimmelse som uppstår i hjärnan efter det att ögat träffats av ljus, elektromagnetisk strålning.

Synligt ljus ligger inom våglängdsområdet 380-780 nm. Det upplevs som en regnbåge med alla dess färger. Kortare våglängder än 380 nm kallas för ultraviolett ljus och våglängder längre än 780 nm ger det som kallas infrarött ljus.

Synligt ljus beskrivs som intensitetsfördelningen I(l), där varje l anger I för just den våglängden, och det är just intensitetsfördelningen som av ögat uppfattas som färg. Olika intensitetsfördelningar ger olika färgupplevelser (färgtoner):

• En enda våglängd ger klar och mättad färg.
• Blandning av olika våglängder med samma intensitet ger vitt ljus. Det vill säga standardiserat ljus som till exempel D50.
• Låg intensitet ger mörka färger.
• Hög intensitet ger ljusa färger.
• Vitt ljus med olika grader av intensitet ger olika grader av grått.

Ljus detekteras i ögat av ljuskänsliga receptorer på näthinnan. Det finns två olika typer av receptorer. Dessa kallas tappar och stavar, och det är tapparna som står för färgupplevelser. De är koncentrerade till ögats centrala del, gula fläcken, och finns i tre varianter, L-, M- och S-tappar.

L-tapparna är mest känsliga för långa våglängder (rött), M-tapparna reagerar i huvudsak vid medellånga våglängder (grönt) och de tappar som detekterar korta våglängder (blått) är S-tapparna. Färgseendet är som mest känsligt vid 555 nm. Det är dock viktig att ha i åtanke att alla ögon fungerar olika, även de med ”normalt” färgseende.

Två intensitetsfördelningar som ger samma respons i såväl S-, M- som L-tapparna uppfattas som samma färg, även om våglängdsfördelningarna är olika. Detta fenomen kallas metamerism.

Det sätt ögat ser ljus på kan förenklat beskrivas som en multiplikation mellan den infallande ljusintensiteten och tapparnas tre olika känslighetsfunktioner, våglängd för våglängd. Detta följs sedan av en summering av alla våglängder:

E(l) symboliserar antingen ljuskällan, eller reflektionen: E(l) = R(l)I(l).

Det är dessa tre tal som beskriver färg i hjärnan, och de tre ekvationerna skulle kunna vara användbara till att uttrycka just färg, om konernas exakta känslighetsfunktioner var kända. De har dock, genom experiment och tester, kunnat ersättas med tre andra väldefinierade känslighetsfunktioner, r(l), g(l) och b(l).

Bilden visar att det förkommer negativa värden. Det betyder att de valda grundfärgerna inte kan reproducera alla färger. Genom linjär transformation försvinner dock problemet med negativa värden:

Från dessa funktioner kan någonting som kallas tristimulusvärden räknas fram:

Färg mäts genom att mäta upp X, Y och Z. Antingen direkt med färgfilter, som har samma karaktäristik som känslighetskurvorna x, y och z, eller genom att mäta den spektrala intensitetsfördelningen med en fotospektrometer och sedan beräkna X, Y och Z.

X, Y och Z är normaliserade så att en fullständigt vit yta alltid ger Y = 100. Detta är dock inte det bästa sätt att beskriva färg. Färg beskrivs lättast av ljushet, kulör och mättnad, vilka saknar enkel motsvarighet i X, Y och Z. Dessa koordinater kan därför omformas till enklare mätetal. Ett bra sätt är att använda Y som ett mått på ljusheten och sedan skapa talen x och y från X, Y och Z:

Detta är grunden till färgrymden CIExyY. Om Y hålls konstant går det att illustrera detta i ett tvådimensionellt xy-kromaticitetsdiagram.

Diagrammet visar alla tänkbara färgupplevelser, och dess krökta kontur med siffror anger var olika rena våglängder placeras i xy-koordinater. Blandningar av två olika våglängder hamnar längs räta linjer mellan de ingående våglängderna, och blandningar av flera olika våglängder kommer att finnas innanför den månghörning som bildas då de olika ingående våglängderna används som hörnpunkter.

Mitt i diagrammet ligger vitpunkten, även om Y ökar eller minskar (diagrammet blir ljusare respektive mörkare). Färger på motsatta sidor om vitpunkten kallas komplementfärger.

Ett kromaticitetsdiagram är bland annat användbart för visualisering av olika mediers färgomfång vid färgreproduktion. Som synes är det relativt stor skillnad på en datorskärms färgomfång jämfört med det antal färger som går att få vid tryck. På en datormonitor av bra kvalitet går det att visa 16,7 miljoner färger, av vilka ögat kan uppfatta ca 8 miljoner, och vid tryck går det att reproducera 5000 färger.