Grafisk teori

En reproducerad bilds resultat är beroende av den tryckta färgens densitet, vilket är ett mått på färgens förmåga att absorbera ljus. Ju mer ljus som absorberas av en färg desto högre blir dess densitet, vilket leder till ett mörkare resultat.

Densiteten beskriver på så sätt färgens mörkhet, och den påverkas av:

• färgens tjocklek
• färgpigmentets koncentration
• balans mellan färg och fukt
• tryckets hårdhet

Det är viktigt att försöka hålla så korrekt och jämn densitet som möjligt på hela tryckytan, annars uppstår färg- och tonskiftningar. För hög densitet leder till ickekompenserad punktförstoring, dålig kontrast och onödigt stor färgåtgång. Det kan ibland även resultera i torkningsproblem och smetning. Vid för låg densitet blir färgerna matta och bleka.

Vad som är korrekt densitet är olika, främst beroende på vilken typ av papper som används vid tryckningen. För detta finns det diverse riktlinjer och ISO-normer. Vid dagstidningstryck finns exempelvis följande rekommendationer:

Cyan: 0,90 (±0,10) D
Magenta: 0,90 (±0,10) D
Gul: 0,90 (±0,10) D
Svart: 1,10 (±0,10) D

För högkvalitativt papper ligger rekommenderade densitetsvärden på ungefär det dubbla.

Dessutom bör varje tryckeri testa sig fram till vad som är det bästa för sin egen utrustning.

Vid flerfärgstryck kan det vara svårt att få en bra densitetsbalans mellan de ingående färgerna, eftersom de justeras individuellt. När färger trycks på varandra är det även svårt att både mäta och visuellt bedöma dess densitet. I de fall det är möjligt används någonting som kallas för mätstrip, vilket är en rad färgfält som trycks vid kanten på pappret. En sådan mätstripp är väldigt användbar till att mäta och kontrollera olika kvalitetsparametrar. Däribland densiteten.

För mätning av bland annat densitet används densitometer. Det är ett bra komplement till den visuella bedömningen. När ögat ser ton- och densitetsvariationer kan densitometern ge ett numeriskt värde, vilket kan fungera som riktlinje vid justering.

Det finns två typer av densitometrar. Den ena är transmissionsdensitometer och den mäter hur mycket ljus som passerar genom film. Den andra kallas reflektionsdensitometer och är den som används vid tryckning. Den mäter hur mycket av det ingående ljuset som reflekteras tillbaka från en tryckt yta. Det är reflektionsdensitometern som kommer att beskrivas nedan.

Densitometern skickar vitt ljus genom en lins, som fokuserar ljuset på den tryckta ytan. Ljuset går även genom ett färgfilter som är komplementfärgen till den färg som mäts. På grund av den tryckta färgens tjocklek och pigmentkoncentration absorberas en del av det ingående ljuset. Resten reflekteras tillbaka i en vinkel på 45°, där det går genom en lins och blir fokuserat i en mottagare.

Den reflektans som tas emot upplevs, tack vare färgfiltret, som någon grad av svart och jämförs med en referensreflektans.

Logaritmen av deras förhållande tas sedan fram enligt följande:

R = reflektans i det mätta området
R0 = referensreflektans, ofta otryckt pappersyta

Resultatet visas i densitometerns display.

Dock är det inte bara densitet som kan mätas med densitometer. Även punktförstoring, trappning och färgnyansfel går att få fram med hjälp av en sådan.

Vid mätning av densitet är det viktigt att komma ihåg att våt färg och torr färg ger olika utslag i densitometern. Färg har högre densitet när den är våt, än när den har torkat. Detta kan åtgärdas genom att ljuset i densitometern får passera två tvärställda polariseringsfilter. Det resulterar i slutändan i att våt färg mäts på samma sätt som torr.