Grafisk teori

Vid beräkning av vilken färg som erhålls vid rasterreproduktion av färg, är det viktigt att veta de ingående primärfärgernas tonvärden. Det är dessutom viktigt att veta XYZ-värdena för alla färgkombinationer som kan uppstå. Dessa mäts först fram, med exempelvis en fotospektrometer. Sedan beräknas hur stor ytandel varje färgkombination har med hjälp av Demichel-koefficienterna och slutligen beräknas den erhållna färgen med Neugebauer-ekvationerna.

Rastervinklarna som används vid AM-rastrering är utprovade för att ge en slumpmässig överlapp mellan de olika delfärgerna. Punkterna har alltså lika stor chans att placeras på varandra som bredvid varandra. Detta gäller även vid FM-rastrering.

Det som då används för att beräkna ytandelarna, Demichel- koefficienterna, av de erhållna färgerna är de kända procentsatserna för respektive primärfärg. Med tre stycken primärfärger kan åtta olika färger uppstå:

Då även svart används vid tryckning erhålls 16 olika färgkombinationer, varav 9 stycken är svarta.

Då de olika färgkombinationernas ytandelarna är framräknade, samt att deras XYZ-koordinater är uppmätta med exempelvis fotospektrometer, återstår bara att räkna fram den genomsnittliga färg som alla dessa färgkombinationer bildar. Det vill säga den färg som ögat kommer uppleva ytan som blivit tryckt. Detta görs med Neugebauer-ekvationerna och det som fås fram är X-, Y- och Z-värden för den upplevda färgen:

Det går även att beräkna den slutgiltiga färgen i exempelvis RGB-värden. Då är det R-, G- och B-värden för varje möjlig färgkombination som ska mätas och sättas in i Neugebauer-ekvationerna.

De tre grundläggande sätten att reproducera färg är:

• Additiv färgreproduktion
• Subtraktiv färgreproduktion
• Rasterreproduktion

Dessa metoder försöker inte återge den ursprungliga spektrala intensitetsfördelningen, utan utnyttjar det faktum att ögat och hjärnan ser färg med tre känslighetsfunktioner. För att få rätt färgintryck räcker det alltså med att färgen som återges ger samma respons i hjärnan, som originalfärgen ger.

Vid färgreproduktion brukar tre eller fyra primärfärger användas och vid olika blandningar av dessa går det att återge de flesta synliga färger.

Additiv färgreproduktion används bland annat av bildskärmar och vid ljussättning av teaterscener. Metoden kallas additiv för att ljus av primärfärgerna rött (R), grönt (G) och blått (B) adderas till svart i olika kombinationer, och av olika grad:

I(l) är den intensitetsfördelning som når ögat.
IR(l), IG(l) och IB(l) är primärfärgernas intensitetsfördelningar.
r, g och b beskriver primärfärgernas grad av styrka.

Då två av r, g och b är lika med noll och en är lika med ett, erhålls de mättade färgerna:

(0 0 0) = svart
(1 0 0) = röd
(0 1 0) = grön
(0 0 1) = blå
(0 1 1) = cyan
(1 0 1) = magenta
(1 1 0) = gul
(1 1 1) = vit

Det går att omvandla den slutliga intensitetsfördelningen till XYZ-koordinater, vilket ger en koppling mellan färgangivelsen med talen r, g och b, och färgupplevelsen mätt i X, Y och Z. Det enklaste sättet att göra detta är att först ta fram XYZ-koordinaterna för R, G och B, och sedan beräkna blandningen av dem: