Detta påverkar den slutliga färgupplevelsen.

Trappning kan dock mätas och beräknas enligt följande formler.

Tryck med två färger på varandra:

D1+2 = densiteten för de båda färgerna tryckta på varandra
D1 = densiteten för den färg som trycktes först
D2 = densiteten för den färg som trycktes sist
(All densitet mäts med den andra färgens filter i densitometern.)

Tryck med tre färger på varandra:

D1+2+3 = densiteten för de tre färgerna tryckta på varandra
D1+2 = densiteten för de två första färgerna tryckta på varandra
D3 = densiteten för den tredje tryckta färgen
(All densitet mäts med den tredje färgens filter i densitometern.)

Densiteten beskriver på så sätt färgens mörkhet, och den påverkas av:

• färgens tjocklek
• färgpigmentets koncentration
• balans mellan färg och fukt
• tryckets hårdhet

Det är viktigt att försöka hålla så korrekt och jämn densitet som möjligt på hela tryckytan, annars uppstår färg- och tonskiftningar. För hög densitet leder till ickekompenserad punktförstoring, dålig kontrast och onödigt stor färgåtgång. Det kan ibland även resultera i torkningsproblem och smetning. Vid för låg densitet blir färgerna matta och bleka.

Vad som är korrekt densitet är olika, främst beroende på vilken typ av papper som används vid tryckningen. För detta finns det diverse riktlinjer och ISO-normer. Vid dagstidningstryck finns exempelvis följande rekommendationer:

Cyan: 0,90 (±0,10) D
Magenta: 0,90 (±0,10) D
Gul: 0,90 (±0,10) D
Svart: 1,10 (±0,10) D

För högkvalitativt papper ligger rekommenderade densitetsvärden på ungefär det dubbla.

Dessutom bör varje tryckeri testa sig fram till vad som är det bästa för sin egen utrustning.

Vid flerfärgstryck kan det vara svårt att få en bra densitetsbalans mellan de ingående färgerna, eftersom de justeras individuellt. När färger trycks på varandra är det även svårt att både mäta och visuellt bedöma dess densitet. I de fall det är möjligt används någonting som kallas för mätstrip, vilket är en rad färgfält som trycks vid kanten på pappret. En sådan mätstripp är väldigt användbar till att mäta och kontrollera olika kvalitetsparametrar. Däribland densiteten.

Det finns två typer av densitometrar. Den ena är transmissionsdensitometer och den mäter hur mycket ljus som passerar genom film. Den andra kallas reflektionsdensitometer och är den som används vid tryckning. Den mäter hur mycket av det ingående ljuset som reflekteras tillbaka från en tryckt yta. Det är reflektionsdensitometern som kommer att beskrivas nedan.

Densitometern skickar vitt ljus genom en lins, som fokuserar ljuset på den tryckta ytan. Ljuset går även genom ett färgfilter som är komplementfärgen till den färg som mäts. På grund av den tryckta färgens tjocklek och pigmentkoncentration absorberas en del av det ingående ljuset. Resten reflekteras tillbaka i en vinkel på 45°, där det går genom en lins och blir fokuserat i en mottagare.

Den reflektans som tas emot upplevs, tack vare färgfiltret, som någon grad av svart och jämförs med en referensreflektans.

Logaritmen av deras förhållande tas sedan fram enligt följande:

R = reflektans i det mätta området
R0 = referensreflektans, ofta otryckt pappersyta

Resultatet visas i densitometerns display.

Dock är det inte bara densitet som kan mätas med densitometer. Även punktförstoring, trappning och färgnyansfel går att få fram med hjälp av en sådan.

I bildexemplet är det vänstra fältet är en blandning av cyan, magenta och gult. De högra består av enbart svart.

Fördelar med den här metoden jämfört med att trycka fulltonsfält för de olika tryckfärgerna, och sedan mäta med densitometer, är:

• Då kanterna på en dagstidning inte beskärs ligger alla testfält synliga för läsaren. Är då testfälten tryckta i olika fulltonsfärger kan de upplevas som störande för läsaren. Gråbalansfälten, eller gråbalkarna, blir betydligt ljusare med en neutralt grå ton, och inte alls lika iögonfallande.
• Det är mycket enklare och snabbare att visuellt upptäcka förändringar och felaktigheter i färgsättningen, då det ganska snart blir en färgskiftning i CMY-fältet.

Eftersom gråbalkarna inte ska vara så iögonfallande för läsaren ges ofta fälten en relativt ljus ton. För att få CMY-fältet att se grått ut trycks de tre färgerna i vissa procentsatser. Hur dessa procentsatser ska fördelas finns det än mängd olika förslag och småvariationer på, och i ett försök att få tryckerierna att jobba efter samma linje har branschorganisationen Tidningsutgivarna (TU) gått ut med följande rekommendationer:

Av dessa är 30 22 22 den vanligaste kombinationen.

Anledningen till att färgerna har olika procentfördelning är att de inte är perfekta färgfilter. Cyan släpper exempelvis igenom såväl magenta, som gult. Skulle de tryckas med samma ton skulle slutresultatet bli en brunaktig färg.

När det gäller svartreferensfältet får den tonen anpassas efter CMY-fältets ton och efter den fulltonsdensitet som används för respektive färg. Det vanligaste är att använda 1.1 D för K och 0.9 D för C, M och Y. Med sådana val av fulltonsdensiteter, och med ovanstående rekommenderade CMY-blandningar, får det svarta fältet rastertoner som ligger omkring:

Här får det provas fram vilken procentsats som är bäst för det egna systemet. Det finns exempelvis tidningar som vill ha lite högre densitet för svart. Om de använder sig av 1.2 D, måste procentsatsen för svart ligga lite lägre för att ge samma grad av ljushet som CMY-fältet.

Vid broadsheetformat ligger de oftast utmed nedre kanten, även om upptill också är vanligt förekommande.

Naturligtvis måste placeringen på sidan vara sådan att de ligger inom tryckytan.

Då gråbalkar ofta mäts med densitometer är det vanligt att fältens storlek är anpassade för att detta ska gå enkelt. Vissa föredrar dock att ha mindre fält eller smalare linjer. I dessa fall mäts och justeras densiteten i exempelvis svarta rubriker, för att få rätt ton på svartreferensfältet. Sedan justeras CMY-fältet visuellt, för att först få en grå ton och sedan korrekt ljushetsgrad.

TU (Tidningsutgivarna) har i en rapport om gråbalans föreslagit en viss arbetsordning vid gråbalansstyrning:

1. Ställ in register och passning i trycket.
2. Ställ in gråbalansen visuellt i CMY-fältet till neutralt grå. Prioritera gråbalans före absolut rätt densitet.
3. Använd densitometer för att ställa in korrekt densitet i svartreferensfältet.
4. Med bibehållen gråbalans i CMY-fältet justera gråtonen till samma nivå som svartreferensfältet.

Detta låter kanske ganska enkelt. Dock beror gråbalansen av ganska många faktorer, vilka kan ge förändringar och variationer i gråbalkarna:

• kvalitet och färg på pappret
• färgens tjocklek och flytförmåga
• färgsekvens och trappning
• punktförstoring
• balans mellan punktstorlekarna av de olika färgerna
• densiteten för 100% färg
• nyansfel och gråhet i tryckfärgerna
• tryckpressen
• människors olika färgseende

Några andra viktiga saker att tänka på vid arbete med gråbalansstyrning är att:

• densitometern måste kalibreras dagligen
• allt arbete måste ske under rätt belysning
• gråbalansfältens procentvärde ska vara korrekt ända fram till och med plåtkopieringen
• tryckordningen skall vara C, M, Y och K
• tryckdensitetsspecifikationens område måste ligga inom densitetsvariationen som pressen klarar
• alltid avläsa på samma ställe, så densitetsvariationer undviks
• använda sig av Europaskalans färgnyanser

Det som då används för att beräkna ytandelarna, Demichel- koefficienterna, av de erhållna färgerna är de kända procentsatserna för respektive primärfärg. Med tre stycken primärfärger kan åtta olika färger uppstå:

Då även svart används vid tryckning erhålls 16 olika färgkombinationer, varav 9 stycken är svarta.