• 841 mm x 1 189 mm

A1

• 594 mm x 841 mm

A2

• 420 mm x 594 mm

A3

• 297 mm x 420 mm

A4

• 210 mm x 297 mm

A5

• 148 mm x 210 mm

A6

• 105 mm x 148 mm

A7

• 74 mm x 105 mm

A8

• 52 mm x 74 mm

A9

• 37 mm x 52 mm

A10

• 26 mm x 37 mm

A11

• 18 mm x 26 mm

A12

• 13 mm x 18 mm

• 1 000 mm x 1 414 mm

B1

• 707 mm x 1 000 mm

B2

• 500 mm x 707 mm

B3

• 353 mm x 500 mm

B4

• 250 mm x 353 mm

B5

• 176 mm x 250 mm

B6

• 125 mm x 176 mm

B7

• 88 mm x 125 mm

B8

• 62 mm x 88 mm

B9

• 44 mm x 62 mm

B10

• 31 mm x 44 mm

B11

• 22 mm x 31 mm

B12

• 15 mm x 22 mm

• 169 mm x 239 mm

S5

• 165 mm x 242 mm

S5b

• 210 mm x 242 mm

Roman

• 135 mm x 210 mm

Tryckning är binär, tvåvärd, vilket innebär att det bara går att återge antingen svart eller vitt, inga gråtoner. Det går trots detta återge någonting som uppfattas som gråskala, genom att använda areamodulation. Det innebär att den del av pappret som ska vara täckt av färg trycks med små prickar, rasterpunkter. Vid ljusa toner trycks endast en liten del av pappersytan och mörka toner återges genom att en stor del av ytan blir täckt med färg. Genom att variera yttäckningsgraden går det alltså att få en varierande gråskala.

Detta är möjligt tack vare att ögat har dålig upplösningsförmåga och uppfattar ett tonmedelvärde. Denna gråtonsupplevelse är en kombination av betraktarens avstånd och bildelementets storlek.

Rastertonen anges i procent, där 0% betyder att pappret är otryckt, och 100% anger att färgen är heltäckande. Rastertonvärdet tilldelas i bildhanteringsprogrammet, men rastret i sig skapas i någonting som kallas för RIP, vilken är den dator som omvandlar ingående bildrepresentation till en pixeluppbyggd bild. Den kan sedan avbildas på en tryckplåt, för att då kunna återges i tryck.

Rastertätheten, antalet rasterceller per längdenhet, mäts i lpi (lines per inch) och påverkar hur bra detaljåtergivningen skall vara. Exempelvis blir en bild tryckt med 150 lpi mer kontinuerlig än en bild tryckt med 85 lpi. Högre rastertäthet kräver dock bättre papper och tryckprocess, än vad lägre rastertäthet gör.

En rasterpunkt kan vara konstruerad på två sätt. Det går att låta den vara uppbyggd av närbelägna bildpunkter, samlad rasterpunkt, vilken ger samma grundläggande visuella intryck i alla gråtoner.

Det går även att försöka sprida ut de svarta bildpunkterna så mycket som möjligt, för att försöka dölja rastermönstret. Den konstruktionen kallas sprängd rasterpunkt.

Vid ökat antal punkter erhålls en mörkare gråton, vilken blir ljusare då punkternas antal minskas. Denna metod kallas även stokastisk (slumpmässig) rastrering.

En punkt i FM-raster motsvarar en enprocentig punkt i AM-raster med en rastertäthet på 150 lpi. Den är ca 15 mikrometer i diameter. En sådan punkt är osynlig för blotta ögat. FM-raster är mycket bättre än AM-raster på att återge små detaljer och skarpa konturer.

Det ställer dock högre krav på tryckprocessen och ger dessutom större punktförstoring.

Runda punkter möts vid en ton på ca 70 procent. De är bra att använda vid ljusa bilder och mindre bra till bilder med detaljerade skuggpartier.

Vid kvadratisk form möts punkternas hörn vid en ton på 50 procent. Kvadratiska rasterpunkter fungerar bra på bilder med många detaljer och hög kontrast.

Elliptiska punkter möts vid två olika tonvärden. Först vid ca 40 procent och sedan vid ca 60 procent. Denna form passar bra till bilder som innehåller flera olika typer av objekt. Kan dock skapa ett oönskat mönster.

I varje rastercell beräknas sedan medelvärdet för grånivån. Detta medelvärde säger med vilken rasterpunkt, från ett ”rasteralfabet”, originalrastercellen skall ersättas. Rasteralfabetet består av successivt växande punkter.

Denna metod behåller den genomsnittliga grånivån i bilden, men förlorar information om detaljer. För att kompensera för detta måste utbilden ha mycket högre upplösning än originalbilden.