Grafisk teori

Formen på gråbalkarna kan variera. Vanligast är att CMY- och K-fälten är kvadratiska. Det förekommer också att de kan ha någon typ av halvelliptisk form, att de ligger som två längsgående linjer eller att de är två kortare linjer, som placeras växelvis bredvid varandra.

Eftersom gråbalkarna inte ska vara så iögonfallande för läsaren ges ofta fälten en relativt ljus ton. För att få CMY-fältet att se grått ut trycks de tre färgerna i vissa procentsatser. Hur dessa procentsatser ska fördelas finns det än mängd olika förslag och småvariationer på, och i ett försök att få tryckerierna att jobba efter samma linje har branschorganisationen Tidningsutgivarna (TU) gått ut med följande rekommendationer:

Av dessa är 30 22 22 den vanligaste kombinationen.

Anledningen till att färgerna har olika procentfördelning är att de inte är perfekta färgfilter. Cyan släpper exempelvis igenom såväl magenta, som gult. Skulle de tryckas med samma ton skulle slutresultatet bli en brunaktig färg.

När det gäller svartreferensfältet får den tonen anpassas efter CMY-fältets ton och efter den fulltonsdensitet som används för respektive färg. Det vanligaste är att använda 1.1 D för K och 0.9 D för C, M och Y. Med sådana val av fulltonsdensiteter, och med ovanstående rekommenderade CMY-blandningar, får det svarta fältet rastertoner som ligger omkring:

Här får det provas fram vilken procentsats som är bäst för det egna systemet. Det finns exempelvis tidningar som vill ha lite högre densitet för svart. Om de använder sig av 1.2 D, måste procentsatsen för svart ligga lite lägre för att ge samma grad av ljushet som CMY-fältet.