Grafisk teori

AM-rastrering kallas även för konventionell rastrering, och innebär att rasterpunkternas storlek varieras, medan frekvensen hålls konstant. Ju större punkt, desto mörkare yta.

Rastertätheten, antalet rasterceller per längdenhet, mäts i lpi (lines per inch) och påverkar hur bra detaljåtergivningen skall vara. Exempelvis blir en bild tryckt med 150 lpi mer kontinuerlig än en bild tryckt med 85 lpi. Högre rastertäthet kräver dock bättre papper och tryckprocess, än vad lägre rastertäthet gör.

En rasterpunkt kan vara konstruerad på två sätt. Det går att låta den vara uppbyggd av närbelägna bildpunkter, samlad rasterpunkt, vilken ger samma grundläggande visuella intryck i alla gråtoner.

Det går även att försöka sprida ut de svarta bildpunkterna så mycket som möjligt, för att försöka dölja rastermönstret. Den konstruktionen kallas sprängd rasterpunkt.

I FM-rastrering är det frekvensen som förändras, och storleken på punkterna hålls konstant.

Vid ökat antal punkter erhålls en mörkare gråton, vilken blir ljusare då punkternas antal minskas. Denna metod kallas även stokastisk (slumpmässig) rastrering.

En punkt i FM-raster motsvarar en enprocentig punkt i AM-raster med en rastertäthet på 150 lpi. Den är ca 15 mikrometer i diameter. En sådan punkt är osynlig för blotta ögat. FM-raster är mycket bättre än AM-raster på att återge små detaljer och skarpa konturer.

Det ställer dock högre krav på tryckprocessen och ger dessutom större punktförstoring.

De rasterpunkter som används mest är runda, kvadratiska och elliptiska. De har olika för- och nackdelar och används till olika typer av bilder. Deras olika egenskaper består till stor del av att rasterpunkterna möts vid olika procentsatser vid AM-raster. Det kan då uppstå en kritisk tonövergång.

Runda punkter möts vid en ton på ca 70 procent. De är bra att använda vid ljusa bilder och mindre bra till bilder med detaljerade skuggpartier.

Vid kvadratisk form möts punkternas hörn vid en ton på 50 procent. Kvadratiska rasterpunkter fungerar bra på bilder med många detaljer och hög kontrast.

Elliptiska punkter möts vid två olika tonvärden. Först vid ca 40 procent och sedan vid ca 60 procent. Denna form passar bra till bilder som innehåller flera olika typer av objekt. Kan dock skapa ett oönskat mönster.

Det finns en rad olika rastreringsmetoder, med olika för- och nackdelar vad gäller enkelhet och detaljåtergivning. Nedan följer förklaringar till de vanligaste.

Tabellrastrering fungerar så att originalbilden delas in i ett antal lika stora kvadratiska rasterceller.

I varje rastercell beräknas sedan medelvärdet för grånivån. Detta medelvärde säger med vilken rasterpunkt, från ett ”rasteralfabet”, originalrastercellen skall ersättas. Rasteralfabetet består av successivt växande punkter.

Denna metod behåller den genomsnittliga grånivån i bilden, men förlorar information om detaljer. För att kompensera för detta måste utbilden ha mycket högre upplösning än originalbilden.