Grafisk teori

Formen på gråbalkarna kan variera. Vanligast är att CMY- och K-fälten är kvadratiska. Det förekommer också att de kan ha någon typ av halvelliptisk form, att de ligger som två längsgående linjer eller att de är två kortare linjer, som placeras växelvis bredvid varandra.

Eftersom gråbalkarna inte ska vara så iögonfallande för läsaren ges ofta fälten en relativt ljus ton. För att få CMY-fältet att se grått ut trycks de tre färgerna i vissa procentsatser. Hur dessa procentsatser ska fördelas finns det än mängd olika förslag och småvariationer på, och i ett försök att få tryckerierna att jobba efter samma linje har branschorganisationen Tidningsutgivarna (TU) gått ut med följande rekommendationer:

Av dessa är 30 22 22 den vanligaste kombinationen.

Anledningen till att färgerna har olika procentfördelning är att de inte är perfekta färgfilter. Cyan släpper exempelvis igenom såväl magenta, som gult. Skulle de tryckas med samma ton skulle slutresultatet bli en brunaktig färg.

När det gäller svartreferensfältet får den tonen anpassas efter CMY-fältets ton och efter den fulltonsdensitet som används för respektive färg. Det vanligaste är att använda 1.1 D för K och 0.9 D för C, M och Y. Med sådana val av fulltonsdensiteter, och med ovanstående rekommenderade CMY-blandningar, får det svarta fältet rastertoner som ligger omkring:

Här får det provas fram vilken procentsats som är bäst för det egna systemet. Det finns exempelvis tidningar som vill ha lite högre densitet för svart. Om de använder sig av 1.2 D, måste procentsatsen för svart ligga lite lägre för att ge samma grad av ljushet som CMY-fältet.

Gråbalansfälten ska finnas på alla sidor som trycks med fler färger än svart. De ska placeras tvärs pappersbanans riktning och i varje färgspalt. Det vanligaste, vid tabloidformat, är att de placeras mitt på sidan, så att de göms i vecket av tidningen.

Vid broadsheetformat ligger de oftast utmed nedre kanten, även om upptill också är vanligt förekommande.

Naturligtvis måste placeringen på sidan vara sådan att de ligger inom tryckytan.

Syftet med gråbalansstyrning är alltså att det med ögat ska gå fort att göra någorlunda korrekta justeringar i färgmängden. Dock måste kommas ihåg att alla ögon upplever färg olika, samt att fälten bara talar om hur färgerna ligger i förhållande till varandra, inte vilken ljushet de har. Därför bör även mätningar ske med jämna mellanrum. Dessa mätningar sker oftast med densitometer, vars erhållna mätvärden jämförs med ett referensvärde för varje färg. Viktigt att tänka på här är att tryckfärgerna, som ovan nämnt, inte är perfekta färgfilter. Justering av en färg kan alltså påverka de andra färgernas värden. Vid justering av CMY-fältet ska därför alltid C ställas in först, eftersom det även påverkar M och Y. Efter det ska M ställas in, då även den justeringen påverkar Y, och så till sist sker inställningen av Y.

Då gråbalkar ofta mäts med densitometer är det vanligt att fältens storlek är anpassade för att detta ska gå enkelt. Vissa föredrar dock att ha mindre fält eller smalare linjer. I dessa fall mäts och justeras densiteten i exempelvis svarta rubriker, för att få rätt ton på svartreferensfältet. Sedan justeras CMY-fältet visuellt, för att först få en grå ton och sedan korrekt ljushetsgrad.

TU (Tidningsutgivarna) har i en rapport om gråbalans föreslagit en viss arbetsordning vid gråbalansstyrning:

1. Ställ in register och passning i trycket.
2. Ställ in gråbalansen visuellt i CMY-fältet till neutralt grå. Prioritera gråbalans före absolut rätt densitet.
3. Använd densitometer för att ställa in korrekt densitet i svartreferensfältet.
4. Med bibehållen gråbalans i CMY-fältet justera gråtonen till samma nivå som svartreferensfältet.

Detta låter kanske ganska enkelt. Dock beror gråbalansen av ganska många faktorer, vilka kan ge förändringar och variationer i gråbalkarna:

• kvalitet och färg på pappret
• färgens tjocklek och flytförmåga
• färgsekvens och trappning
• punktförstoring
• balans mellan punktstorlekarna av de olika färgerna
• densiteten för 100% färg
• nyansfel och gråhet i tryckfärgerna
• tryckpressen
• människors olika färgseende

Några andra viktiga saker att tänka på vid arbete med gråbalansstyrning är att:

• densitometern måste kalibreras dagligen
• allt arbete måste ske under rätt belysning
• gråbalansfältens procentvärde ska vara korrekt ända fram till och med plåtkopieringen
• tryckordningen skall vara C, M, Y och K
• tryckdensitetsspecifikationens område måste ligga inom densitetsvariationen som pressen klarar
• alltid avläsa på samma ställe, så densitetsvariationer undviks
• använda sig av Europaskalans färgnyanser

Vid beräkning av vilken färg som erhålls vid rasterreproduktion av färg, är det viktigt att veta de ingående primärfärgernas tonvärden. Det är dessutom viktigt att veta XYZ-värdena för alla färgkombinationer som kan uppstå. Dessa mäts först fram, med exempelvis en fotospektrometer. Sedan beräknas hur stor ytandel varje färgkombination har med hjälp av Demichel-koefficienterna och slutligen beräknas den erhållna färgen med Neugebauer-ekvationerna.

Rastervinklarna som används vid AM-rastrering är utprovade för att ge en slumpmässig överlapp mellan de olika delfärgerna. Punkterna har alltså lika stor chans att placeras på varandra som bredvid varandra. Detta gäller även vid FM-rastrering.

Det som då används för att beräkna ytandelarna, Demichel- koefficienterna, av de erhållna färgerna är de kända procentsatserna för respektive primärfärg. Med tre stycken primärfärger kan åtta olika färger uppstå:

Då även svart används vid tryckning erhålls 16 olika färgkombinationer, varav 9 stycken är svarta.